Jag märker att jag blir sämre. Just nu är det benen. Jag vet inte om det är den kommande kylan eller om de helt enkelt är överansträngda för att de klarar mindre. Ont gör det i alla fall.

Det gör även ont i hjärtat. Under utbildningens första år träffade jag Johan. Inte bara cykelJohan, utan även Johan med det snabba räknehuvudet - fyra i Sverige i huvudräkning; om jag inte minns fel. I över fem år har han kämpat mot hjärntumör(er). Inte nu längre. Cancern bestämde sig för att vinna efter allt lidande den ställt till med för Johan - En av de starkaste jag någonsin mött. 1987-2011. Livet är inte rättvist. Det är inte menat att livet ska sluta innan det ens börjat...
Vila i Frid <3

Jag såg en sådan där sjukhussåpa idag. Ett par blev av med sitt adoptivbarn. En mor kan mista sitt nyfödda barn. En pojke kan mista sin mor, och en man sin fru. En kvinna miste sin man.

Ta inget för givet.

Jag tänker på vilken ofantlig tur jag har. Jag har en underbar fästman och en minst lika underbar dotter - redan! Jag har mat, husrum, värme och kläder. Jag har även pengar att slösa/spara och annat lyx. Jag har de flesta i min närmaste släkt i livet. Jag har inga besvärliga sjukdomar eller allvarligare allergier. Jag har snart klarat av en utbildning, nästan utan problem. Jag sjunger i en fin kör med hjärtliga människor. Jag har vänner.

Jag har ett stort hjärta med gott om plats.

Kärlek,
Magdalena