- lägga på minnet saker som jag säger

- man kommer att tänkta på mig och meddelar detta

- visa ansträngning; att kontakt/träff inte ligger på mig.

Livet är för vissa otroligt lätt, bara att flyta med, men för många andra är det svårt. Jag har haft min värsta svacka någonsin, bröt ihop och önskade att jag inte längre skulle finnas. Jag kom på mig själv att trycka in naglarna i handflatorna utan att det kändes, jag försökte dra på varmare och varmare vatten tills det inte fanns varmare utan att bli nöjd. Jag tänkte att min familj och mina vänner skulle ha det bättre om jag inte var i vägen för dem. Jag vet att mina hjärnspöken har fel, men de är väldigt högljudda de där monsterna. Första veckan i augusti var hemsk. Jag hade ångest som jag aldrig haft ångest förut, och allt var hopplöst. I slutet på första veckan i augusti fick jag även ett uppvaknande när en vän tog sitt liv. Han var redan innan saknad, då han bodde 25 mil bort, men nu går saknaden inte att mätta med ett samtal eller chatt.

 

Tankarna for genom huvudet. Det kunde varit jag. Det här vill jag inte utsätta mina nära för. Varför fanns jag inte nära honom och kunde hjälpa honom? Varför tvingade jag familjen från Norrköping och gjorde alla missnöjda? Jag vet att det var hans val, att det inte har något med att göra vad jag gjorde eller inte gjorde, men självklander är min grej. En grej jag alltid sysslat med, som är skitsvårt att sluta med. Jag bröt ihop igen, och skämdes. Jag skämdes över att jag bröt ihop och själv inte ville leva, för att jag var ledsen för min skull kring min väns död. Jag kommer sakna honom något så otroligt!

 

 

Nära vänner har tvingat mig att kramas när jag vill gömma mig. Det har känts underbart, men åt hevete eftersom jag då var i vägen igen. Jag är mina vänner evigt tacksam. En kär vän höll mig hårt och sa att jag visst får vara ledsen för min skull, att allt faktiskt handar om oss som är kvar nu. Jag har tänkt extra på det och vet nog varför jag känt så mycket skam kring just detta... När min farmor blev sjuk och döende fick jag höra att jag var dum och självisk som var ledsen för min egna skull (att hon inte skulle få träffa mina barn, medverka vid mitt bröllop etc), för det var fasiken inte synd om mig i det fallet.

 

Jag går för tillfället hos en psykiatriker. Där försöker vi ta oss förbi mina murar, vilket är skitsvårt. Hon sa det ärligt, att vi just nu står och stampar och inte vet hur vi ska komma vidare. Min egna och även psykiatrikerns reflektion: När något känns jobbigt så fylls mina ögon med tårar för en sekund, sedan blir det tomt och jag svävar iväg. När jag själv försöker hitta bland mina känslor så blir det just tomt, jag famlar i dimman utan att hitta något att ta fasta på. I alla mina papper från min uppväxt så står det att jag har en stor självinsikt och vet mer än jag borde. Det gör det hela inte enklare, det får mig mer att känna "om jag har sådan jävla självinsikt, varför kan jag inte fixa mig!?"

 

Jag har alltid skyddat alla andra och aldrig satt mitt själv i första rummet. Jag har massor av personer att vara arg på från min uppväxt, men jag bäddar in dem i bomull och blir ledsen samt lägger skuld på mig själv. Jag blir sällan arg. Eller, jag visar sällan att jag blir arg. När jag var hos läkaren här om dagen för sömnen (jag berättade jag om min depression och hon sa "men oj, du seeeer inte deprimerad ut") så blev jag arg. Men istället för att säga det jag tänkte ("jag är den sista du säger så till, hoppas jag!") så sa jag bara att "ja, jag har skyhöga murar..."

 

Jag har alltid behövt höra av mig till min pappa på fars dag, födelsedag, jul etc. När han gjorde sitt största svek mot mig på min födelsedag och jag fick nog, slutade jag med det. Jag har fått skit från olika håll för att jag inte hört av mig till honom, fått höra saker som gått ut på att jag är en vidrig person, att jag är otacksam och borde veta bättre - att man bara har en pappa osv. Självklander är ett faktum MEN jag har inte bara en pappa, jag har en pappa och en biologisk pappa. Min biologiska pappa har dock bara ett barn, men inte fan har han tagit tillvara på den chansen. Jag fick höra att han skulle ta livet av sig om han inte hade mig, men se - han lever än, och då har jag ändå haft honom blockerad i ca ett år. 

En knasig tanke som förföljer mig är att jag för tillfället har öppnat upp mig för mycket, att jag lägger för mycket på den som jag öppnar mig för och skrämmer bort mina nära och kära. Att folk tycker att jag är awesome tills de börjar kika in innanför sprickorna i murarna, då blir jag jobbig och alldeles för mycket. Jag tar för mycket av dem som visar sig bry sig en aning om mig. Att bli mer egoistisk är svårt när man inte vet hur man gör och egentligen vill ta så lite plats som möjligt.

 

Jag vet inte hur jag ska gå till väga för att orka kämpa, men jag måste kämpa. Jag måste hitta anledningar till att kämpa för min egna skull, för nu kan jag fortfarande bara se för alla andras skull.

 

Ha tålamod med mig. Fyll i min meningar om jag tappar ord, men rätta mig inte om du förstår vad jag menar när jag säger fel ord.

 

Ja, det kommer nog komma lite fler ältande blogginlägg framöver. Tack och Förlåt.

 

Puss

 

Cold Play - Fix You

Note: Om det blir fler barn ska jag överväga kejsarsnitt eftersom jag inte har öppnat mig ordentligt på mina två förlossningar. Med Adrian blev det kritiskt ett tag och de var beredda på ett akut kejsarsnitt. Läget stabiliserades och han föddes vaginalt till slut. 

Mer har hänt. Jag har bytt jobb. Vi har flyttat. Vi bor nu i Märsta, i en svindyr lägenhet (men ett förstahandskontrakt!). Jag är föräldraledig och behöver söka nytt jobb (det blev sjukskriven pga foglossning och min provanställning bröts). Joacim arbetar 50% och behöver göra klart sina uppsatser. Leia har ny förskola där hon trivs jättebra, men hon saknar Norrköping. Jag saknar också Norrköping. Jag saknar den fina staden och alla vänner. Här känner jag mig ensam... 

Leia är en fantastisk storasyster!

Puss. 

Detta blogginlägg är en kommentar till en väns blogginlägg. Jag tror att det ät bra tankar som jag behöver fördjupa mig i när jag ör piggare och klockan nödvändigtvis inte är mitt i natten. Just nu har jag nyss ammat, vilket jag gjort en gång i timmen det senaste dygnet.. 

Jag är tvåbarnsmamma!

Aja. Här kommer det!

Du är bäst! Jag tycker att det blev en otrolig fullträff! Det är sådana "smågrejer" som verkligen behöver uppmärksammas. Personen som säger det tänker inte på att det kan bli otroligt fel för vissa mottagare. Vad spelar det egentligen för roll med könen? Vad menas med att det 'äntligen är en man i gruppen'? Har man vissa åsikter att föra fram bara för att man bär ett visst kön? 

Jag tror att jag har massor av tankar om det här. Saker som jag tycker och tänker och undrar och inte vet och vill lära och vill ändra hos mig och etc. ^^ Men jag har svårt att samla tankarna. 

Idag pratade jag med en person med följande situation: en bekant till personen är född kvinna, men "är en han". Personen tycker sig kunna fortsätta få säga "hon" till den bekanta eftersom han har snippa. 

Jag har inte kunskap nog om detta. Jag kan inte begreppen. Jag kan inte förklara varför kön inte är ekvivalent med pronomen. 

Jag själv försöker vara så öppen som möjligt med min depression och vad det innebär för mig. Erfarenheter om samtal och medicinering. Okunskapen och tabun är vidrig. Okunskapen gör att jag själv tänker "men varför kan jag inte bara rycka upp mig?!" fastän jag vet att det inte är så det funkar. Om JAG tänker så, då är det inte så konstigt att utomstående tänker så. Jag har till och med mötts av en läkare som sa: "Jag tror inte att du är deprimerad, men jag skriver ut tabletter ändå." (!!!)

Pronomen...

- Jag gillar inte "hen", det är höna för mig!

- Okeeeey, men "barn" då, är det lada?

Sjuk. Ont. Låg. Tid hos vårdcentralen imorgon, påbörjar antagligen medicinering igen. Hoppas läkaren och jag klickar. 

Jag tänker mycket på Stockholm. Vill verkligen dit. Typ nu. Helst igår. 

I onsdags var jag där på teater. Såg David. Träffade Malin och Agnes. Det var tungt att åka till Norrköping igen på kvällen. 

Här är en bild på när Leia bäddar. 

Jag fortsätter titta på hus och drömma "lite".

Här om dagen hade jag en otrevlig upplevelse i hissen som visar på hur mycket jag har att arbeta med. Det luktade öl i hissen och jag greps av några sekunders panik. Det lättade snabbt, men obehaget satt kvar länge. Jag har inte vågat dela de känslorna med fler än en. D. Jag vill trycka undan dem, jag har inte tid eller ork just nu. 

Pass. 

När jag har ont så är det som en inflammation i kroppen, så det är inte konstigt att jag blir trött. Fysiskt trött. Sen blir jag även psykiskt trött på't. 

Jag haltar fram och svär när jag råkar sätta ner foten fel. 

Chip. 

Får se om jag överlever veckan, månaden, året. På jobbet är det inte säkert att jag får ut den semester jag vill ha heller... Det är så många ordinarie som saknas just nu pga att tjänster inte är tillsatta samt sjukskrivningar... 

Jag har ont. Jag är trött. Nu: på väg till styrelsemöte som jag är sen till. 

Helvete. 

På jobbet skulle den pedagogiska gruppen idag börja rundvandringen bland City Förskolor. Jag hade sett fram mot det. Kika runt, få inspiration och ställa frågor. 

Igår åkte Joacim med Leia till Enköping. Hon ska ha höstlov med mor- och farföräldrarna. Jag hoppas att det kommer gå bra. Älskade plutt. 

Den sekundära infertiliteten börjar göra ont. Det har varit okey, nu blir det mer och mer jobbigt. Jag googlar och hittar citat som prickar rätt. 

Inget ont som inte har något gott med sig, jag får spendera en extra kväll med min familj samt Lina och Jackie!! Vilket jag faktiskt också haft lite ångest över, att jag skulle åka bort istället för att vara hemma med mysgänget!

Ta hand on er. 

Puss