När jag överbelastar min kropp brukar den lyckas vila upp sig över natten eller under kommande dygn, om den blivit riktigt överbelastad. Nu har det gått en månad sedan jag gick hem från kören och gjorde min fot otroligt arg. Den överreagerar den där foten, jag gick ju bara hem från kören! 20min promenad!

Det som gör mig mest illa är alla tankar. Vad händer nu? Är alla de framsteg jag nått de senaste åren slut? Har jag tagit slut på all kraft? Kommer det bli bra? Kommer det bli som innan den tisdagen eller kommer jag ligga en bit under vad som då var "normalt" för mig? Hur blir det med jobbet?

Jag känner mig otroligt otacksam, jag menar det är ju alltid mer synd om massa andra... Jag känner mig oduglig och ivägen och krävande. 

Min chef sa "sitt på golvet och låt barnen komma till dig, låt dina kollegor göra det andra ett tag". Ursäktava? Det går inte, jag kan inte köra slut på mina kollegor för att jag inte fungerar. Jag kan inte sitta still, det kan mina kollegor bevittna, jag får sådana skuldkänslor av att sitta. Är det en lugn stund, där man kan sitta, är jag hellre uppe och fixar och trixar. Jag gissar på att det kan vara av rädsla. Rädsla för att jag i framtiden behöver sitta och jag då måste passa på att göra saker. Rädsla för att inte ta mig upp när jag väl satt mig. 

Idag läste jag att "man måste vara frisk för att orka vara sjuk". Det tar en sådan kraft att finna lösningar på problem, speciellt om man inte stämmer överens med normen. Många gånger har "det som fungerat för andra" blivit totalratat av mig. Eller...inte av mig, men det har helt enkelt inte funkat.

Hur otroligt korkat är det föresten inte att man endast får remiss på ett par skor per år, när man har felatällning och sliter på skor? Varför? Blir folk giriga om de kan få fler utan att lägga kraft på det? Det är ju inte gratis bara för att man har remiss. Mina skor kostar 1000:- per par. Jag behöver åtminstone två par per år, och egentligen borde jag byta skor oftare... 2000:- och en massa "shoppingtid på sjukhuset" per år, för när jag fått skorna är det bara början för mig. Det är många timmar med fix och trix och justering och test och väntan. Ofta blir det fler besök för samma justering. Som nu: jag har X antal besök för att jag har ont i mina hälar. När vi (antagligen) hittat en lösning för hälarna kommer nästa problem. Ont i hälarna har jag haft i många år men annars har det varit bra i helhet, vilket gör att jag inte orkar lägga massa kraft på det. För se, lägger jag lite kraft så blir det oftast något som gör att mycket mer kraft behövs. 

På torsdag väntar ännu ett besök på ortopedtekniska. Alltid lika spännande nu för tiden, som kanske förstås av beskrivningen ovan... En blandning mellan spänning, rädsla, förväntan och uppgivenhet. Det är nog en ganska bra generell beskrivning på mig just nu.

Magdalena

PS. Påminnelse till mig: Jag är stark. Jag är stark. Jag är stark. Jag är stark. Jag otroligt stark. Minst sagt.