Jag har hittat en fin lista som man egentligen ska lägga upp dag för dag, men jag är otålig och tar allt på en gång! Det är ett under att jag klarar av att ha chokladkalender år efter år utan att fuska. Jag fuskade i en presentkalender en gång i tiden vilket jag ångrar djupt!

Jag hoppas att det inte blir allt för snurrigt, det är svårt att hålla texten i en fungerande kronologisk ordning.. Jag slopade list-utseendet snabbt då det inte fungerade. Det mesta gick ihop i varandra. Det finns så sjukt mycket att säga om allt men jag kommer inte att dra allt, även om det nu blev väldigt mycket. De som ska veta allt borde redan veta det eller är på god väg att få reda på mer och mer. De som vill veta allt får fråga, visa att man faktiskt vill veta. Många är typiskt svenska och vill inte fråga massa saker, men fråga på!

Angelica Magdalena Runngren
1989-06-06

 

6 juni 1989, Sveriges nationaldag, föddes jag 6 veckor förtidigt - i säte, med klumpfot, med handikappet AMC Arthrogryposis Multiplex Congenita. Den första tiden av mitt liv bestod av att se fin ut i en kuvös och även en drös med gipsningar. Än idag (i alla fall för några år sedan) finns mitt smeknamn kvar på UAS – Utbryterskan. Varför detta? Jo, det är så att jag var en hejjare på att krypa ut mina gips! Mor min fick åka sträckan Enköping-Uppsala 2 gånger om dagen vissa dagar, detta är även den enda gången hon fått fortkörningsböter.

 

Mycket gips, många smärtsamma operationer, rullstol, spikar, onda fötter och nålfobi.

 

Jag har levt med skilda föräldrar i så gott som hela mitt liv, jag var under ett år när de särade på sig. Mor min hittade Christer och flyttade, när jag var 5, ”långt upp i skogen där vägen tar slut”. Ett tag var mitt arbetsmål att bli asfalterare eftersom jag inte kunde cykla på grusvägen. Ett bra tag var jag varannan-vecka-barn med dess för och nackdelar men jag har mestadels bott hos min mor. Tillsammans med Christer fick min mor två små söta barn. En liten Erik (1995) och en ännu mindre Sofia (1997). Egentligen var Sofia större vid födseln, men det är en annan sak. Mina syskon är underbara. Jag säger det inte tillräckligt ofta, men så är det. Det är ett åldershack mellan mig och dem vilket har lett till att de har gaggat ihop sig mot mig och inte låtit mig vara ifred. Sånt där som hör småsyskon till.

I Lillkyrkaskolan hittade jag fina vänner och hade, vad jag minns, en bra skolgång 1-5. I Lillkyrka hittade jag min första kärlek som höll sig långt upp i åldern. Någonstans under min tid på Kunskapsskolan avtog detta som tur var var. Jag var bemött av obesvarad kärlek under alla åren och jag var väl lite pain in the ass ett tag när mobiltelefonen började bli ett faktum.

 

Mina vänner började Kunskapsskolan och jag stod som reserv men några veckor in på år 6 fick även jag börja på Kunskapsskolan.

 

Kunskapskolan gav mig en fin tid. Där träffade jag fina vänner utöver de som hängt kvar från Lillkyrka. Jag skaffade mig min första pojkvän, vilket höll i ca 6 mån.. Jag umgicks sedan mycket med Jens, alla trodde vi var ett par, och blev oerhört bra vän med hands flickvän. Hans flickvän, Matilda. Jag fick, i 9an, pris i vem som gått upp flest steg under höstterminen. Detta betyder inte att jag hade superduperbetyg. Nej, detta betyder att jag pluggade som faan första terminen i 9an och spenderade vårterminen med att spela kort och land och hav. I 9an vet jag att jag fick minst en röst gällande bästa kvinnliga kompis men priset föll självklart på Agnes i slutändan.

 

Tiden på Kunskapsskolan förändrade mig mycket. Det hände mycket med vänner och extremt mycket i familjelivet. Jag började lyssna på Millencolin, som fortfarande hänger med och får mig på gott humör! Tiden på kunskapsskolan har även gett mig en massa bra tips och ett brett synsätt till mitt kommande yrke, har jag märkt!

 

Kärleken följer tydligen inga lagar och jag blev kär i en kamrats pojkvän. Inte det bästa och jag höll mina känslor för mig själv som man förväntas att göra i detta fall. Nu var det så att jag fick bra kontakt med denna kille och han blev kär i mig. Ojoj. Eftersom jag inte är det största aset så höll jag mig fortfarande på kant tills det var säkert att dessa två hade gjort slut innan det blev några närmanden. Det framkom senare att denna kille varit kär i mig vid tidigare tillfällen. Redan under min andra vecka på Kunskapsskolan hade han tydligen funnit någon känsla för mig. Jag minns hur killens vän pekat på mig och högt sagt ”där är hon ju!” och killen i fråga sprungit iväg med en färg i ansiktet som får en att längta till Julen. Denna kille stod för min riktiga första kyss, som ägde rum en fin dag i vattenparken.

 

Att jag blev tillsammans med denna kille gjorde att jag förlorade en stor del av mina kamrater och även så kallade vänner. Tråkigt, men sådant händer väl tydligen. Agnes höll sig dock kvar vid mig och tillsammans kollade vi på konstiga filmer, spelade många spel och citerade Monty Python.

 

Någonstans när det tog slut med killen började jag umgås mycket med Jens tror jag. Vi var väldigt tighta ett tag, vilket resulterade i en svartsjuk flickvän. Matilda, som kom att bli en underbar vän, hade bara hört att jag var en *input dirty words here* som stal folks pojkvänner. Såklart var hon orolig! Speciellt då Jens tydligen nämnde mig i de flesta meningar. Hon visste inte något om mina känslor och blev otroligt lättad när jag hittade mig en egen pojkvän att kladda på – Joacim. Denna Matilda har funnits längre i mitt liv, fast oaktivt. Det är så att jag är den första som hennes mor sondmatade. Min mor och hennes mor känner varandra och det finns fina bilder på när Matildas bror matar mig med PimPim! Matilda, jag tänker ofta på dig även om jag är sämst på att höra av mig!

 

Här ramlar Joacim in i mitt liv. Underbaraste, finaste Joacim! Någonstans oktober-november 2004 träffade jag denna lilla prick första gången. Han var snäppet längre än mig och otroligt söt i sitt mörka lockiga hår och inbjudande läppar. Vi träffades första gången en onsdag, det vet jag eftersom han skulle åka med sin pappa hem efter träning. Här behöver jag flika in med lite annat!

Det är så att jag är kristen. Jag vet inte helt var jag står dock.. Jag är inte fullt troende kristen men jag går gärna till högmässor, ber en bön och tror. Innan det var dags för konfirmation var jag tvärhård på att jag absolut inte skulle konfirmera mig. Aldrig. Inte en chans! Jag följde med en kamrat till läsningen, mitt i terminen, och blev fast. Jag hann gå mina 15 gånger i kyrkan, träffade underbara människor och blev fast. Jag fastnade hårt och blev konfirmandledare ”Ängel”. Under konfirmationen träffade jag en fin människa som ofta finns i mina tankar och i mitt hjärta. Ida. Finaste Ida och jag har pratat mycket med varandra och haft en fin relation! Ida har spridit glitter i mina sår och gett mig leende på mina stela läppar under mörka tider. Under konfirmationen träffade jag även killen som kommer att vara präst på mitt och Joacims kommande bröllop – Stefan. Stefan är killen som nog slår rekord i antal crushes. Denna snygga konfirmandledare har fått många konfirmandtjejers hjärta att slå lite extra hårt. Stefan läser nu äntligen till präst och jag väntar på att han ska bli färdig! Joacims kusin läser just nu också till präst, men jag slår för att Stefan ska viga oss. Det var bestämt långt innan Stefan påbörjade sin prästutbildning (och Joacims kusin talade inte om vad hon skulle bli innan hon påbörjade utbildningen). Jag antar att Joacim är med på detta ;) Ännu en person jag lärde känna under konfirmationen var Joacims pappa. Han jobbade för Svenska Kyrkan och jag har som konfirmandledare jobbat tillsammans med honom. Det var alltså efter en konfirmationskväll som Joacim trillade in och uppenbarade sig för första gången, därför vet jag att det var en onsdag. En gång onsdag, alltid onsdag.

 

Så när blev jag och Joacim tillsammans? Jag var på resa med änglarna till BodaBorg och hade det toppenkul! På kvällen får jag samtal från Joacim (han ringde gratis den dagen då Telia legat nere hela föregående dag) som pågår väldigt länge. Vi pratar om allt och lite till och hans bror kastade strumpor på honom (hihi). Dagen efter så väntade han på mig när jag kom hem! Nästan i alla fall... Det var modellbygge denna dag som Joacim, hans pappa och min andra-pappa brukade pyssla med. Modellbygget höll till på kyrkans hus och jag och Joacim drog oss undan till andaktsrummet och pratade. Längst ena väggen står det stolar uppradade och vi låg på dem och pratade, på mage med huvudena mot varandra. Jag har ingen aning om vad vi pratade om men jag minns tydligt hur jag frågade ”tycker du att jag ligger för nära?”. Joacim svarade nej och jag svarar något i stil med ”Bra, för jag kan komma ännu närmare”...och så flyttar jag mig närmare så att mitt huvud ligger på hand korsade armar. Då! Då ni!! Då pussar Joacim mig i pannan och jag smälter lite nu när jag tänker tillbaka. Efter pussen i pannan så pussas vi. Hihi. 11 december 2004. ”Best night ever” som Marshall i HIMYM skulle ha flikat in med!

 

Joacim är det finaste jag vet och min bästa vän. Jag tror på kärleken och jag tror på oss. Vi är underbara.

 

Gymnasiet tillbringades i Enköping. Westerlundska Gymnasiet – NaturVetenskapliga programmet. Jag känner mig här otroligt dålig, jag får göra omprov på de flesta prov i de så gott som alla ämnen. Men jag klarar mig utan något IG får till och med något MVG. Jag gör högskoleprovet två gånger med samma slutsiffra, andra gången ett poäng från en högre siffra. Betygen räckte i alla fall fint för att komma in på lärarprogrammet vid Linköpings universitet, vilket kanske inte är det bästa att skryta med då lärarprogrammet har väldigt låga intagningspoäng. Jag hamnade i den underbara staden Norrköping och studerade de två första åren på campus Norrköping till förskollärare med estetisk inriktning. Nu är jag inne på mitt tredje år och läser på campus Valla (Linköping) till svensklärare för grundskolans tidigare år (1-6)

 

Strax innan mitt andra år på universitetet så sattes en ring på mitt finger. En lika ring som även Joacim bär, lite mindre dock. I ringarna står datumet 7/8-09

 

Jag har ju pratat lite om vänner. Detta med vänner är ett ganska händelserikt fenomen. Vänner har tillkommit och vänner har tyvärr fallit bort. Det ända jag vet just nu är att mina vänner, förutom Joacim, är alldeles för långt bort. Jag har nyligen, som jag berättat ett par gånger, skapat fina kontakter i Skåneland. Henrik och Emil träffade jag på Lincon2009 en tidig söndagsmorgon. Det var en jäkligt bra idé att spela Agricola klockan 7 en söndagsmorgon och en ännu bättre idé av mig att fråga dessa främlingar om jag fick hoppa in och vara med i detta, för mig, okända spel. Under spelets gång får jag veta mer än vad jag någonsin trodde var mörjligt om Kristianstad. Pojkarna är nämligen därifrån och pratar med en underbar Skånska, dialektkåt som jag är. Jag har alltid gillat dialekter och kommer antagligen alltid att göra. Jag blir lätt smittad vilket nu innebär att jag har någon konstig släng av östgötska, speciellt när jag pratar fort. Dessa Skånepojkar sa jag adjö till efter att spelet avslutats (jag kom tvåa, efter Henrik) och sen var det inge mer med det. Lincon2010 (som var hemskt rätt ut sagt) träffade jag dessa pojkar igen i Mahjongrummet. Under detta Lincon såg jag till att ordentligt lära mig poängräkning. Det blev inte mycket annat än Mahjong under hela Lincon faktiskt. Lincon var hemskt, men med rätt sällskap blev det i alla fall värt pengarna lite! Lördagskvällen spenderades med förfest hos Stefan och Jenny, tittandes på Adventsmysteriet, med tillhörande utgång. Lite smått berusad (schyy) begav jag mig åter till Lincon med löftet av Skånepojkarna att de ska hålla mig vaken. Emil gick och lade sig (taskigt) men Henrik var tapper och var vaken med mig. Henrik tog hand om min rygg, min nacke och mitt hjärta. Henrik har spenderat många timmar med mig på MSN (speciellt när jag låg sjuk), vilket jag är honom evigt tacksam för. Det har även blivit många spelomgångar av Carcassonne över internet med denne herre. Spel är ett lätt sätt för mig att fly. Jag spelar och slipper tänka. Ibland hade det underlättat om jag tänkt lite när jag spelat för att kanske slippa förlora, men det är sånt man får ta. Jag lurade även in Henrik till Mahjongtime där jag spenderar många många många timmar.

Det finns två personer som mitt hjärta spontant har valt till vänner det senaste året. Dessa är just Henrik och så har vi Jon. Jag har alldeles precis skrivit om Jon, han betyder väldigt mycket för mig! Jon har funnits runt mig i många år men utan att det funnis någon kontakt mellan oss. Han har varit en tapper motståndare, känd som ”han i hatt”, och har spöat mig i en rad spel på olika spelkonvent. Efter Lincon2010 letade jag upp honom på Facebook, som den stalker jag är, och har honom nu som vän lite överallt. Jag har alldeles för många vänner på MSN men endast ett fåtal som skriver till mig någon gång ibland. På senaste tiden har det blivit nästan dagligen, tack vare Jon. Jon får mitt hjärta att le och det var väldigt tråkigt den period som Jon bråkade med sin dator. Jag tackar den fina uppfinningen SMS! Även Jon har jag lurat in på Mahjongtime. Eftersom Jon är en av mina tappra bloggläsare kan jag skriva några ord direkt till honom när jag känner för det, som nu. Jon, jag vet att du tar hårt på vissa ord och jag kan inte lova men jag hoppas tror och vill att du ska finnas kvar (gissa låt!) som min vän, alltid. Mindre än tre

Något jag saknar är att ha en vän här, nära. Fysiskt nära. Jag saknar även förmågan att plugga ordentligt, det är därför jag skriver detta just nu när jag egentligen borde plugga till tentan som är imorrn.

 

Som sagt så tror jag på kärleken. Kärleken till familj. Kärleken till vänner. Mina framtidsplaner och drömmar består av familjeliv. Visst vore det kul att resa, som alla verkar tjata om, men det är inget mitt hjärta skriker efter.

 

Det finns mycket som upprör mig, men inget som sticker ut mer än att alla nickar och håller med. Falskhet är det värsta i alla fall. Hellre sårad med sanningen än krossad med sanningen som kommer efter lögner.

 

Mina favoritord (meningar) är:

Jag älskar dig

Du är fin

Jag tycker om dig

Idag gjorde jag något som hjälpte en annan människa

Du betyder mycket för mig

Tack

Mina favoritord/meningar går alltså ut på att jag och andra ska må bra. Mina känslor under min uppväxt har gått ut på att andra ska må bra men jag har insett (inser mer och mer) vikten av att tänkta på mina egna känslor och hur jag mår. Mina vänner är underbara och ger mig uppåtpuffar som får mig att må bättre. Jag mår bra av att veta att folk bryr sig och att de visar det. Jag är en ”typisk tjej” som behöver bekräftelse.

 

Långt ovan har jag nämnt en rädsla: nålar/sprutor. Detta har antagligen kommit då jag blivit stucken så mycket vid operationer och är väldigt svårstucken. De senaste operationerna har de fått söva mig med mask innan de satt in dropp. Jag har gråtit varje gång jag ska ta stick i fingret (inte nu längre, nu är jag duktig och klarar det till och med utan att någon är med). I mellanstadiet gick jag i blandklass och grät av panik när de äldre eleverna gick för att ta spruta eftersom jag då visste att det bara var ett år kvar tills jag skulle vara tvungen att ta den. Jag har gråtit så fort jag har pratat om sprutor (nu är mina ögon torra när jag pratar om det!). En annan rädsla är ensamhet. Jag är fruktansvärt rädd för att bli lämnad ensam. Inte fysiskt över dagen, helgen, veckan eller så utan den större ensamheten.

Jag är inte ensam