Allt som rullade på med bra skor och viktnedgång har totalvänt. Jag har haft mycket ont det här året, vilket har resulterat i att jag hittat nästa alla centimetrar som jag tappat... Jag har två känslor samtidigt

1: jag ska aldrig äta annat än sallad nu!

2: jag vill trycka i mig en B&J....

Har bestämt mig (kanske) för vilken klänning jag inte känner mig som en elefant i och därför tänker ha på bröllopet på lördag. 

Jag har mycket att arbeta med.

Jag återkommer. 

Igår köpte jag en ny tekopp, tränade och spelade med en vän över Skype. Idag har jag träningsvärk i magen.

Nu ligger jag i sängen igen. Klockan är över 2 och läget är följande: kliande ögon, svidande hals, hosta, trött och sliten. 

Natti natti

Bara det jag ville. 

Jag har börjat året med blandade känslor. Glad. Bitter. Frustrerad. Rädd. Ledsen. Avundsjuk. Tacksam. Kär. Lycklig. Sökande. Undrande. Funderande. Nötande. Etc. 

Igår hade vi planeringsdag 8-17 och utbildning 18-20. Idag har det varit kaos på avdelningen. Jag har ont. Jag är slut. Jag somnar nu. 

Puss

När jag överbelastar min kropp brukar den lyckas vila upp sig över natten eller under kommande dygn, om den blivit riktigt överbelastad. Nu har det gått en månad sedan jag gick hem från kören och gjorde min fot otroligt arg. Den överreagerar den där foten, jag gick ju bara hem från kören! 20min promenad!

Det som gör mig mest illa är alla tankar. Vad händer nu? Är alla de framsteg jag nått de senaste åren slut? Har jag tagit slut på all kraft? Kommer det bli bra? Kommer det bli som innan den tisdagen eller kommer jag ligga en bit under vad som då var "normalt" för mig? Hur blir det med jobbet?

Jag känner mig otroligt otacksam, jag menar det är ju alltid mer synd om massa andra... Jag känner mig oduglig och ivägen och krävande. 

Min chef sa "sitt på golvet och låt barnen komma till dig, låt dina kollegor göra det andra ett tag". Ursäktava? Det går inte, jag kan inte köra slut på mina kollegor för att jag inte fungerar. Jag kan inte sitta still, det kan mina kollegor bevittna, jag får sådana skuldkänslor av att sitta. Är det en lugn stund, där man kan sitta, är jag hellre uppe och fixar och trixar. Jag gissar på att det kan vara av rädsla. Rädsla för att jag i framtiden behöver sitta och jag då måste passa på att göra saker. Rädsla för att inte ta mig upp när jag väl satt mig. 

Idag läste jag att "man måste vara frisk för att orka vara sjuk". Det tar en sådan kraft att finna lösningar på problem, speciellt om man inte stämmer överens med normen. Många gånger har "det som fungerat för andra" blivit totalratat av mig. Eller...inte av mig, men det har helt enkelt inte funkat.

Hur otroligt korkat är det föresten inte att man endast får remiss på ett par skor per år, när man har felatällning och sliter på skor? Varför? Blir folk giriga om de kan få fler utan att lägga kraft på det? Det är ju inte gratis bara för att man har remiss. Mina skor kostar 1000:- per par. Jag behöver åtminstone två par per år, och egentligen borde jag byta skor oftare... 2000:- och en massa "shoppingtid på sjukhuset" per år, för när jag fått skorna är det bara början för mig. Det är många timmar med fix och trix och justering och test och väntan. Ofta blir det fler besök för samma justering. Som nu: jag har X antal besök för att jag har ont i mina hälar. När vi (antagligen) hittat en lösning för hälarna kommer nästa problem. Ont i hälarna har jag haft i många år men annars har det varit bra i helhet, vilket gör att jag inte orkar lägga massa kraft på det. För se, lägger jag lite kraft så blir det oftast något som gör att mycket mer kraft behövs. 

På torsdag väntar ännu ett besök på ortopedtekniska. Alltid lika spännande nu för tiden, som kanske förstås av beskrivningen ovan... En blandning mellan spänning, rädsla, förväntan och uppgivenhet. Det är nog en ganska bra generell beskrivning på mig just nu.

Magdalena

PS. Påminnelse till mig: Jag är stark. Jag är stark. Jag är stark. Jag är stark. Jag otroligt stark. Minst sagt.

Nu ska jag sova, morgondagen blir också lång!

Fixa skor, jobba, föreläsning med kören, mat med kören. 

Idag är jag trött.

Familjen Trött. 

Ett år har gått sedan mitt förra inlägg. Sen dess har det hänt en del.

Jag mår bättre av medicinerna.

Jag har fått två jobb. 

Jag har blivit mobbad. 

Jag har blivit emottagen med öppna armar och hjärta.

Jag har bytt efternamn.

Jag har hittat nya vänner. 

Jag har fått tillbaka kraft att göra klart skolan. 

Jag har minskat 20 cm i midjemått. 

Jag har köpt årskort på friskis (sen hur mycket det används är en annan sak).

Jag har legat i influensa + lunginflammation. 

Jag har stärkt mig. 

 

Det finns en lång lista på saker jag missat, men de får komma sen när de är avbockade.

 

Precis som sist är klockan mitt i natten. Det kan vara för att jag inte är helt pigg och därför sov hela förmiddagen. Tjutandet, som ger mig huvudvärk, från trapphuset är också en bidragande faktor.

 

Mammauppdatering: Idag kissade Leia på pottan. :)

 

Här är en bild som togs för några timmar sedan.

LAN i Österunda. CREW klarar sig inte utan oss, vilket vi verkligen fått bevisat nu i helgen. Synd, för det skulle vara najs att kunna lämna över mer och mer ansvar till de andra.

 

I torsdags mådde jag jäkligt dåligt. Jag fick huvudvärk vid midnatt och på morgonen var den kvar och jag kunde inte röra mig utan att den blev värre. Joacim var tvungen att åa iväg men mina fina vänner Malin och Daniel kom och hämtade Leia så att hon kunde leka med en av sina bästisar, Emilia, hela dagen. Eftersom Emilia är ungefär lika gammal som Leia så behövde de bara ta Leia utan att behöva packa en massa saker hemifrån oss, vilket var ytterst skönt eftersom jag låg däckad. Leia var förresten supersöt och kom och gav mig nallarna hon fått av sina gudföräldrar, napp och snuttefilt. Snuttan försökte väl hjälpa sin sjuka mamma <3

 

Jag har varit på ett möte hos dietisten och fick massa beröm får de förändringar jag tänker på och att jag rör mig neråt i vikt utan att vara på strikt diet! När jag kom till Spånga så fick jag just frågan om jag gått ner i vikt, vilket känns jäkligt bra! Jag har märkt att magen stramat till sig lite, men det känns nice att det syns utåt; när jag t.o.m har kläder på mig! ;)

 

Jag mår så sjukt dåligt över det här med alla pengar som ofinns och jag vill så gärna ha råd att hälsa på fina vänner <3 Hoppas ni fårstår att jag vill men inte kan för tillfället!

 

Nu ska jag nörda lite på spigo.

 

Ciao! <3

...här är man (jag) visst borta så länge att de gör om på sidan så man (fortfarande jag) blir alldeles förvirrad!
Leia har blivit ett helt år plus en månad och åtta dagar i skrivandes stund. Galet vad det går fort, vad lite det känns som att jag hunnit med under detta år!
     Just nu är jag prio ett och ett halvt eftersom Leia är prio ett. Jag försöker reda ut mig själv o0ch skita i alla andra (typ. Jag är ju fortfarande snälla "mammamagda" som tänker på allt och alla, men jag försöker ta det från mitt perspektiv.
     I helgen har jag legat med en jävulsk visdomstand som vill komma upp, så jäkla jobbigt att vara så smart så att man måste få extra tänder. Galet vad det gör ont! Jag förstår om inte är sig själv när hennes tänder växer, om det gör så här ont hela tiden! Ibumetin är just nu min bästa vän. På tal om bästa vän så hörde jag att de ska ta bort lustgasen från förlossningarna om en sådär åtta år. Galet! Har jag tur är jag klar då. ;)
     Nu blev klockan nästa dag, dags att sova.
Puss!
P.S Märks det på inlägget att jag är lite bättre i måendet?